but you mustn’t go inside because it’s a labyrinth and you may never come out again

tänker att det får gå som det går.  ingen stress, ingen brådska. visst kan en önska att saker och ting var annorlunda, men nu är det så här. jag önskar bara att vi kunde vara nära så att en kunde känna lite, känna om det känns rätt, om det känns bra att vara i varandras sällskap. det borde kännas bra. jag vill det, i alla fall. 
 
något som är betydligt mer störigt är att ha en ny telefon som inte fungerar, som inte har någon täckning...... så himla pissigt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0