*-*
I want to throw your bible in your ignorant fucking face.
ja. exakt så känner jag.
nu är det inte fred längre
but you mustn’t go inside because it’s a labyrinth and you may never come out again
tänker att det får gå som det går. ingen stress, ingen brådska. visst kan en önska att saker och ting var annorlunda, men nu är det så här. jag önskar bara att vi kunde vara nära så att en kunde känna lite, känna om det känns rätt, om det känns bra att vara i varandras sällskap. det borde kännas bra. jag vill det, i alla fall.
något som är betydligt mer störigt är att ha en ny telefon som inte fungerar, som inte har någon täckning...... så himla pissigt.
you made me cry you fuck
det där med att inte veta va man vill eller känner.
eller jo, jag känner en sak. jag känner mig stressad som fan.
annars försöker jag undvika att känna, försöker desperat att tänka istället. rationellt effektivt logiskt en bra lösning för alla parter osv. sådan som jag är (tyvärr)
men liksom. hur vet man ens vad som känns rätt? det är sällan mina känslor gör mig något vettigt. tror jag. är det meningen att vi ska känna efter? jag vet att jag inte skulle stå ut med mig själv om jag gjorde det i alla fall.
anna minulle merkki
tom i hjärtat och tom i skallen.
fyra år -
var helt i onödan om det inte ens är värt ett enda försök.
alla säger: JOSEFINA! klart hon borde vilja försöka om hon har någon typ av förnuft i skallen, men just nu verkar människan inte tänka varken smart eller klart...
då tänker jag: förvänta dig inte något, josefina. gör inte det.
sen tänker jag också: det är så mycket mer smärtsamt att hoppas än att ge upp. jag är en mästare på att förgöra mig själv
men sen kommer jag på: hur mycket starkare jag blivit av detta. jag är inte den jag va i slutet av maj, jag är en helt annan, jag klarar allt och inget är omöjligt. jag är t.om på en bra reservplats till den utbildning jag vill läsa och jag har nya vänner. det hade jag aldrig trott för två månader sedan.
salainen sinun ja minun.
jag vet faktiskt inte var min kärlek till henne tog vägen. den försvann nog någonstans bland cancer, depression, trist vardag och att glömma bort varandra. jag vill finna den igen nån gång. om det går. om en får.
bara tiden kan utvisa och så länge läser jag böcker vid bryggan på landet och drömmer om en annan tid och ett annat liv.
don't worry when I fight with you, worry when I stop because that means there's nothing left for us to fight for.
hur mycket vi sårat varandra.
hur mycket jag saknar samtidigt som jag behöver betänketid.
moa sa till mig igår "tänk på henne och ha det här i baktanken:
älska mig mest, när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst."
lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den.
tre år sedan jag var inne här. knäppt att läsa gamla inlägg.
sentimentalt.
minns när alla skrev bloggar och minns den flicka som var kär i mig som beskrev mig som en avokado.
undrar stillsamt var livet tog vägen.
